Onda andar gör comeback på bioduken

Mitt förra inlägg handlade om skräckfilm och hur teman inom skräckförändrats över tid. Framför allt handlade inlägget om hur filmer som en gång ansågs så otäcka att de totalförbjöds av myndigheterna för en modern publik ter sig ganska larviga och inte det minsta skrämmande. En småsplattrig slasherfilm som Fredag den 13:e är inte det minsta läskig idag. Vi vet liksom vad som kommer att hända. De mest promiskuösa tonåringarna dör först, vi vet när mördaren kommer hoppa fram och att han egentligen inte är död och kommer resa sig en gång till trots att hjälten skjutit honom ett par gånger. Det krävs hela tiden något nytt och okänt, annars blir ingen rädd helt enkelt. Under de senaste tio åren har en av de mest framgångsrika skräckgenrerna varit den så kallade tortyrporren. Ni vet filmer som Hostel där (företrädesvis) amerikanska ungdomar blir utsatta för brutal och bloddrypande tortyr av (företrädesvis) östeuropeiska galningar. De här filmerna ansågs vara rätt brutala när de kom. Och visst flyter en hel del blod i exempelvis tidigare nämnda Hostel men ja nu när man vet ungefär vad som kommer att hända i den typen av film känns de inte längre skrämmande. På senare tid har övernaturliga teman gjort en stark comeback i mainstreamskräcken. Filmer som The Conjuring och Insidious har gjutit nytt liv i teman som onda andar, demoner, besatthet och spöken. Det var ju ett tag sedan sist. Jag gillar det här. Saker som inte går att ta på, är i mitt tycke alltid mer skrämmande än generisk splatter i Östeuropa. Sen har jag förstås alltid varit svag för religiöst anstrukna övernaturliga teman.

Skräckfilm nu och då

Halloween-helgen har kommit gått och gått. Nu har jag jag själv aldrig varit mycket för Halloween-firande. Det kan tänkas att jag är några år för gammal för det. Något jag inte är för gammal för är skräckfilm. Tror aldrig man blir det. Fredrik Strage skrev för övrigt en krönika om skräckfilm i DN med anledning av just Halloween-helgen. Eller krönika förresten… Texten var så lång och detaljerad att essä kanske är en bättre beskrivning. I alla fall, Strage skriver om hur vad som är skrämmande på film ständigt ändras. Filmer som Fredag den 13:e, Terror på Elmstreet eller John Carpenters Halloween (Alla helgons blodiga natt) som kom för omkring 30 år sedan skrämde mer eller mindre slag på den tidens biopublik men ter sig mest löjeväckande idag. Halloween är visserligen alltjämt en bra, välgjord film men särskilt läskig är den inte längre. Vampyrer och Zombies är inte heller särskilt skrämmande idag.  I början av åttiotalet däremot ansågs de emellertid vara så fasansfulla och förråande att vissa filmer (som skulle uppfattas som tämligen beskedliga numer) totalförbjöds av den svenska censuren. Nu ska man visserligen komma ihåg att ett särskilt klimat med toner av moralpanik rådde under det tidiga åttiotalet då den så kallade videovåldsdebatten rasade som värst. Hur som helst. Vi må vara härdade men skräckfilmer produceras alltjämt och fortsätter att vara populära. Det bara så att filmernas teman förändras hela tiden.

Nedan, den inte särskilt läskige Jason (som en gång tiden skrämde slag på mig).

 

En annan värld

fortsättning på föregående inlägg…

Tiden före Google ja… Kunskaper var inte tillgängliga ett par klick bort, dem hämtade man i betydligt högre utsträckning från böcker, tidningar, tv och inte minst andra människor. I och för sig var kanske folk bättre på källkritik förr, jag har i varje fall en känsla av det. Men i alla fall, folk kom undan med mycket mer. Det var i princip möjligt att påstå lite vad som helst utan att bli avslöjad. Rena rama stenåldern kan tyckas. Men jag kan ändå sakna det där. Man kunde liksom inte vara säker på allt i förväg som man kan nu, vilket på nåt sätt gjorde världen mer magisk. Som filmbiten mellanstadieunge med förkärlek för Indiana Jones-liknande alster och annat med övernaturliga inslag var det här en fantastisk period. Filmer, böcker, tv-serier, sagor, vandringssägner, rykten, skrönor och allt sådant var mer levande även när man visste att det var rent påhitt eftersom man inte kunde debunka premissen helt genom ett googlesök. Läs gärna den här recension av Indiana Jones och de Fördömdas Tempel på alltid lika fantastiska Ruthless Reviews så förstås ni vad jag menar (de skriver nämligen bättre än vad jag gör).

Miljövänlig elektronik

Jag kom på en sak jag vill ta upp i anslutning till mitt förra inlägg som handlade mycket om högre värden, livsåskådning, filosofi och etik. Om ni orkade läsa hela inlägget vet ni att jag bestämt mig för att sluta stirra mig blind på nya grejer och fokusera de stora frågorna. En av frågorna jag valt att fokusera på är etik och rättvisa. Ganska naturligt egentligen. Jag har alltid ett starkt rättspatos och känner instinktivt oerhört äckel och en stor sorg när jag när jag  får upp ögonen för någon av alla de oförrätter som begås mot djur och människor. Förstår inte hur man kan låta bli liksom. I en perfekt ordnad värld skulle alla brott och övergrepp mot andra varelser straffa sig på en gång. Instant karma alltså. Jag gillar det konceptet. Dessvärre funkar det inte så i verkligheten. Dessutom kommer vi alltid dras med samvetslösa typer som låter profit och makthunger eller vad det nu kan vara gå ut över andra. Alltså är det vi, vi med en någorlunda fungerande moralisk kompass, som måste ta vårt ansvar och inte aktivt bidra till mer elände. En sak man kan göra som teknikintresserad västerlänning är att undvika att köpa konsumtionsvaror som tillverkas under förskräckliga förhållanden på andra håll i världen.

Handla etisk nästa gång du köper mobil
Ditt nästa mobilinköp är ett utmärkt tillfälle att göra just så. Elektronikbranschen är nämligen en av de absolut värsta förbrytarna vad gäller miljö, mänskliga rättigheter och arbetsvillkor. Många av de stora fabrikerna plågar bokstavligen ihjäl arbetare i sin farbriker och finansiera dessutom krig och mord genom att exempelvis köpa mineraler och metaller från konfliktsituationer. Nu är det förstås svårt att hålla reda på vilka som tar sitt ansvar och vilka som är skurkarna. Men du behöver faktiskt inte tänka på det. Greenpeace och Fairtrade (tex) publicerar regelbundet listor över godkända produkter och tillverkare. Holländska företaget Fairphone är ett gott exempel, de säljer en etisk mobil som dessutom är riktigt bra. Kolla även Greenpeace lista med betyg på tillverkarna.

Prylar i all ära..

Det är lätt att bli lite enkelspårig när man driver en teknikfokuserad blogg som Analoog trots allt är. Särskilt om man som jag är intresserad av prylar och teknik. Ibland blir det lite för mycket av det goda. Alltså bara en massa snack om prylar, funktioner, prestanda och andra detaljer som egentligen inte är särskilt intressanta ur ett större perspektiv. Man får inte glömma att elektriska underhållnings/mediaapparater och andra pryttlar egentligen inte har något egenvärde. De är bara ett verktyg man använder för att kunna ta del av ja.. vad det nu är för information och innehåll man är intressant av. För så är det ju. Musiken du lyssnar på i din dyra stereo, filmerna du ser på LED-teven, böckerna, tidningarna och webbsidor du läser på surfplattan eller mobilen är så klart mycket mer betydelsefulla än den apparat du för tillfället använder för att ta del av dem. Men som sagt det är att glömma. Å värre har det blivit under säg de senaste 20 åren. Samhället har i många avseenden blivit mycket ytligare, mer materialistiskt och konsumtionsorienterat. Vill man dra det riktigt långt kan man jämföra konsumtionsprylar med droger och andra medel folk tar till för att fly verklighetens alla vedermödor.

Livet är mer än bara prylar
Jag har tänkt mycket på det här och bestämt mig för en sak. Nämligen att det är dags att jag börjar fokusera på de lite större frågorna här i livet. Det är trots allt inte så att jag är ointresserad. Filosofi, existentiella funderingar, relationer, karma, religion och olika sätt att förstå tillvaron har funnits där någonstans i bakhuvudet. Jag är kanske inte särskilt religiös av mig men jag tror ändå att det finns någon slags syfte med våra liv. Vad vi gör med med våra liv och mot andra människor har betydelse och en mening. Det måste finnas någon form av högre ordning och rättvisa. Vi kan kan kalla den gud, ödet, andevärlden, kosmisk rättvisa eller något i den stilen. Visserligen har jag aldrig kanaliserat denna uppfattning till ett system så som religiösa eller spådamer, medium, sierskor och andra som använder sig av ett färdig spituellt system för att tolka sake4r gör. Men ändå spelar kanske ingen roll. Förhoppningsvis inte i alla fall.

Saker jag saknar del två – När man inte kunde “googla” allt

Visst är det fantastiskt att man helt utan  vidare kan kolla upp precis allt på bara några sekunder? Jag personligen skulle inte klara mig utan Google. Ärligt talat har jag nu svårt att föreställa mig hur i hela friden vi klarade oss förr i tiden. Alltså, innan Google ja till och med innan internet, den gamla onda tiden när det inte gick att kolla upp vad som helst hux flux. För så var det. När jag växte upp (vilket för övrigt inte är sååå förskräckligt länge sedan) fanns inget internet. Världen var på något sätt mycket mindre då. Informationstillgången var i jämförelse med dagens överflöd närmast obscent begränsad. Man får lätt för sig att folk gick runt och var allmänt okunniga om det mesta innan si där slutet av nittiotalet. Och visst var det en helt annan värld. På gott och ont. Mest ont kan man kanske tycka i dagens läge. Men jag vill ändå påstå att det faktiskt inte är fullt så enkelt.

Resonemanget försätter i nästa inlägg

 

 

Saker jag saknar – Spela skivor baklänges…

En nackdel med den digitala teknikens breda genomslag är att ingen längre letar efter mystiska meddelande som kan höras om spelar en skiva baklänges. Sådant var däremot ganska vanligt under sjuttio- och åttiotalen, då moralpanikande föräldrar och diverse kristna fundamentalister  hävdade att alla möjliga artister spelade in satanistiska budskap på sina skivor. Budskap man kunde lyssna till om skivan spelades baklänges. På den tiden var det så klart vinylskivor som gällde. Det går ju som bekant inte att spela upp låtar baklänges från Spotify. Därför är det här ett utdött fenomen. Nu säljer visserligen vinylskivor bättre än på många år, men marknaden är trots allt ganska begränsad och det är huvudsakligen musikentusiaster som köper dem. Alltså människor som har koll och vet att det där snacket satanistbudskap baklänges mest var trams. Förmodligen vill de inte heller ha sönder skivan och vinylspelaren, vilket förmodligen kommer att hända om man envisas med att spela skivor baklänges. Men som sagt jag saknar det där. Jag har alltid varit svag för det övernaturliga även om jag förstås inte tror att ett sådant intresse är skadligt eller så. Jag skulle för den delen aldrig spela mina plattor baklänges. Men ändå, mer moralpanik säger jag. På sätt och vis var det roligare förr. Kolla videon nedan till exempel (lite pladdrig kanske men underhållande).

 

Känsla framför fakta

Nöjen, konst, film, musik är svårfångade fenomen. Alltså det är svårt att sätta fingret på vad som gör en viss låt, film eller bok bättre än en annan. Det går sällan att mäta “braheten” som ett popband till exempel. Om så vore skulle Toto, Yngwie Malmsteen och Foreigner vara bättre artister än Beatles, Ramones och Lady Gaga (och så är det naturligtvis inte alls). Vissa tycker i och för sig att de förstnämnda är bättre. Må så vara, men om argumentet är braheten ligger i fingerfärdigheten, det komplexa låtskrivandet eller den välslipade och tekniskt banbrytande produktionen är man i allmänhet ute på hal is. För det går som sagt inte att mäta sådant. Bra musik är musik som låter bra i dina öron. Och sådant skiljer sig åt från person till person. Annars skulle man kunna utveckla och programmera en poprobot som skulle sopa banan med alla mänskliga konkurrenter. Alltså förutsatt att det vore möjligt att på matematisk väg och genom fasta parametrar beräkna, spå vad som gör en låt bra eller ett band riktigt bra. Jag skulle även vilja påstå att det förhåller sig på samma sätt med den tekniska utrustningen vi använder för att lyssna på musik. Rent teoretiskt sätt ska högupplöst digital musik låta mycket bättre en repig LP-skiva eller ett rullband. En splitterny påkostad förstärkare med avancerade material och korta signalvägar och noll distorsion ska också vara bättre än någon gammal budget hifihistoria från sjuttiotalet. Men så är det inte alltid i praktiken när man väl sitter där i vardagsrummet och lyssnar till något man gillar. Det kan rentav vara tvärtom, fast det teoretiskt sett borde vara omöjligt. Märkligt det där, hur mycket känslor betyder.

Digitalt ljud

Jag har gnällt lite på det digitala teknikskiftet här på bloggen nu. Något jag tänkte fortsätta med även i det här inlägget. Min avsikt är nu inte att påstå att allt har blivit sämre, att det var bättre förr på den gamla goda tiden. För så är det nämligen inte. Det mesta har faktiskt blivit bättre, enklare, mer tillgängligt. Men inte så mycket bättre som man skulle kunna förvänta sig. Streamad musik över trådlösa nätverk av olika slag är ju i ropet nu. Verkar ju fantastiskt eller hur? Tänk att man kan lyssna på musik i helt okej kvalitet utan att behöva dra en massa sladdar kors och tvärs. Vilka helt otroliga saker de kan hitta på nu på 2010-talet. Men egentligen är det där ju ingenting nytt. Trådlös ljud har funnits (och sänts) i en si så där 100 år i form av radio vid det här laget. Men är låter inte FM-radio alldeles förskräckligt dåligt då? Nej, faktiskt inte. Inte sämre än vad DAB-radio gör i varje fall. Många stationer med digital-sändningskapacitet sänder endast i kvaliteten 48 kbp/s, vilket bevisligen låter avsevärt sämre än helt vanlig FM-radio. På samma sätt låter enligt min mening flera former för digital ljudöverföring för hemmet inget vidare. Bluetooth som är en vanlig lösning låter för det mesta uselt. I och för sig finns bra lösningar som Bluesounds Bluenode som du kan hitta till helt rimliga priser hos hifiklubben.

Digital tv – är det så fantastiskt egentligen?

Jag har som de flesta andra en digitaltv-box i vardagsrummet. Smidig liten sak får man säga. Eller så liten den kanske inte. Det rör sig nämligen om TIVO-box från Comhem och den är i ärlighetens namn inte särskilt smidig. Inte vidare snygg heller. Mest ser den ut som ett piratkoperierat Playstation 3 fast något större då alltså. Men nu var det alltså inte utseende på just Comhems grejer det här inlägget skulle handla om. Tanken var snarare att mer generellt titta på vad som egentligen blivit bättre nu när vi alla tittar på digital-tv. Till att börja med kvaliteten. De flesta idag är fullkomligt övertygad om att digital-tv (och allt annat som inleds med ordet digital) per definition måste vara bättre en stenåldersvarianten som måste kom före. Men är det verkligen så? Jag är inte helt övertygad.

Visst har man bra bredband och kollar på HD-kanaler (kräver en HD-tv) är bildkvaliteten garanterat bättre. Men det vanliga icke-hd kanalerna då? Jaa.. nu är det lite svårt för mig att hålla det hela helt vetenskapligt här eftersom jag i likhet med de flesta inte sett på analog tv på väldigt länge. Men vad jag kan minnas var kvaliteten inte märkbart sämre på den gamla analoga varianten. En sak som är säker är att man inte behövde starta om något modem, dra ur och sätta i tp-kablar och genomlida bildstörningar och ljudstörningar lika ofta förr. I och för sig slipper man många av den analoga tidsålderns mer irriterande moment. Men som sagt allt är inte fantastiskt. I synnerhet inte ljudet. Mer om det i nästa inlägg.